Tankarna en måndag när man minns vänner och känner sig melankolisk
Om alla andra sabbar för en, hur ska man då lära sig att inte göra samma sak mot sig själv?
Ur smärtan föds kreativiteten
Det känns som att det är en vanlig företelse att estetiska människor uttrycker sina känslor på olika konstnärliga vis och det gör väl jag med. Men när jag är deprimerad, arg eller ledsen på produceras det ingenting kan jag lova. Min kreativitet är som bortflugen och försöker jag göra någonting i alla fall blir det inte bra och spär på de dåliga tankegångarna.
Att vara med kompisar hjäper för det mesta men det går ju inte alltid (de måste ju ha ett liv om de vill).
Allra helst vill jag bara bli besatt av någonting och knarka det hystetiskt mycket och inte bry mig om nåt annat, det kan lindra lite (för tillfället knarkar jag internet-memes men det är inte riktigt samma sak).
Tack och hej
special snowflake-pastej
Men jävla liv
Tack och hej
shixsjkvskrgdxsdf!!!!!!!!!!
Attberopå film...
Det känns som att de äldre filmregissörerna såg lite mer badass ut än vad regissörer gör idag.
Mauritz Stiller
D. W. Griffith
Alfred Hitchcock
Sergei Eisenstein
Coolaste katten av dem alla: Fritz Lang
Tack och hej
regissörspastej
Mitt andra hem
Jag har länge vetat att det finns biografer eller föreningar som visar gamla filmer på bio. Och efter att jag började bli ordentligt filminstresserad för ungefär 2 år sedan har jag längtat efter att kunna gå till ett sådan ställe.
När jag flyttade till Stockholm så visste jag att jag hade hört talas om en biograf som skulle spela gamla filmer ibland men jag kunde inte hitta information om den alls, google och jag var bittra ovänner. Jag hade i princip gett upp när jag av en slump snubblade över en annons i Metro där det stod att de skulle visa Mary Poppins på Viktoriabiografen i Stockholm. Där stod det även en notis om nåt som kallades Cinemateket. Efter att Google och jag lagt undan gammalt groll så upptäckte jag Svenska Filminstitutet (såhär i efterhand känns det ju ganska pinsamt självklart).
Det tog mig ett tag att ta mig till Filmhuset (och hitta det för all del) men när jag väl hitade dit så visste jag att det avr stället för mig. Visst, tanten i kassan var kanske inte den trevligaste och caféet kunde varit mysigare, men det känns som en äkta biograf ändå, inte massa människor ihopträngda i en sal med stolar på rad. Dessurtom verkar de som är där vara verkliga filmnördar. Det märks på två väldigt olika sätt. Det första är klungorna som disskuterar ivrigt filmen som går för tillfället och nämner filmer och årtal utan att staka sig och exakt vad filmen ville säja och mottogs och var historisk korrekt och bla bla bla. Det andra är resten av besökarna (70% ungefär) som är där ensamma, pillar på sina axelremsväskor och plirar på filmen genom sina glasögon (jag hör lite till den gruppen).
Eftersom jag inte får med mig någon till bion så vill jag våga börja prata med alla de där människorna som sitter
och läser i sina tidningar i foajén innan visningen. Hitills har bara en gubbe talat med mig och det samtalet varade inte länge pga akut toabesök. Filmhuset har även ett bibliotek med tidsskrifter om film samt DVD uthyrning men det har så knasiga tider, jag har aldrig varit där när det har varit öppet.
Jag har alltid tyckt att film är bäst på bio, och även om salarna inte ens är halvfulla så är det verkligen något som borde bevaras, dessutom får man ju chansen att se alla gamla filmklassiker (med mitt årskort kostar det bara 45:- per film). Hitills har jag bara sett 3 filmer (en på Viktoriabiografen på Södermalm) men när jag läser Cinematekets tidning blir jag typ sugen på att se alla. Det är väldigt skönt att inte vara den enda som tycker att sånt här är något utav det bästa som finns.
Tack och hej
Filmpastej
(Jag har även skickat ett önskemål om att de ska visa "Das kabinette des Dr. Calgiar". Det vore ett helt fantastiskt tillfälle för mig att se klart hela filmen)
När jag flyttade till Stockholm så visste jag att jag hade hört talas om en biograf som skulle spela gamla filmer ibland men jag kunde inte hitta information om den alls, google och jag var bittra ovänner. Jag hade i princip gett upp när jag av en slump snubblade över en annons i Metro där det stod att de skulle visa Mary Poppins på Viktoriabiografen i Stockholm. Där stod det även en notis om nåt som kallades Cinemateket. Efter att Google och jag lagt undan gammalt groll så upptäckte jag Svenska Filminstitutet (såhär i efterhand känns det ju ganska pinsamt självklart).
Det tog mig ett tag att ta mig till Filmhuset (och hitta det för all del) men när jag väl hitade dit så visste jag att det avr stället för mig. Visst, tanten i kassan var kanske inte den trevligaste och caféet kunde varit mysigare, men det känns som en äkta biograf ändå, inte massa människor ihopträngda i en sal med stolar på rad. Dessurtom verkar de som är där vara verkliga filmnördar. Det märks på två väldigt olika sätt. Det första är klungorna som disskuterar ivrigt filmen som går för tillfället och nämner filmer och årtal utan att staka sig och exakt vad filmen ville säja och mottogs och var historisk korrekt och bla bla bla. Det andra är resten av besökarna (70% ungefär) som är där ensamma, pillar på sina axelremsväskor och plirar på filmen genom sina glasögon (jag hör lite till den gruppen).
Eftersom jag inte får med mig någon till bion så vill jag våga börja prata med alla de där människorna som sitter
och läser i sina tidningar i foajén innan visningen. Hitills har bara en gubbe talat med mig och det samtalet varade inte länge pga akut toabesök. Filmhuset har även ett bibliotek med tidsskrifter om film samt DVD uthyrning men det har så knasiga tider, jag har aldrig varit där när det har varit öppet.
Jag har alltid tyckt att film är bäst på bio, och även om salarna inte ens är halvfulla så är det verkligen något som borde bevaras, dessutom får man ju chansen att se alla gamla filmklassiker (med mitt årskort kostar det bara 45:- per film). Hitills har jag bara sett 3 filmer (en på Viktoriabiografen på Södermalm) men när jag läser Cinematekets tidning blir jag typ sugen på att se alla. Det är väldigt skönt att inte vara den enda som tycker att sånt här är något utav det bästa som finns.
Tack och hej
Filmpastej
(Jag har även skickat ett önskemål om att de ska visa "Das kabinette des Dr. Calgiar". Det vore ett helt fantastiskt tillfälle för mig att se klart hela filmen)
Kärt barn kommer i många former
...
Eller nåt
Tänkte visa produkten av vad som händer när man sitter på Skype med en av sina bäster vänner en hel kväll eftersom jag inte har något liv.
Klippdockor! (thank you, interweb)
Första versionen, försökte göra mig i min favoritklänning och jag... ser helt jälva ita ut. Min klänning ser inte ut sådär, den är dovare i färgen och är rutigt med mörkblå band och rosetter. Och den är asfin, men såhär kan det bli när man inte har alltför mycket att jobba med.
Som sagt... har inte ett enda plagg som påminner om det här, så kan det gå.
... vad menar ni med, - du ser inte ut sådär!?
Det här liknar ändå lite några plagg jag har (och den här var den dockan man hade minst plagg att välja mellan)
Jag har lite liknande såna kläder men det är ändå inte likt mig någon stans.
Den här måste jag säja påminner mest om mig, den hade tom stora höfter! (mangamått mätt)
Sailor Lotta! Har ju sett dom här dockorna lite överallt men visste inte att man hade så många valmöjligheter, me likie.
Men såhär brukar jag väl se ut ibland eller??
Dockorna är från http://dolldivine.com/ om ni på något magiskt sett inte förstått det.
Tack och hej
klonpastej
Grundläggande
Det känns som om mina värderingar håller på att kastas om. 
Vad är viktigast?
Vad vill jag?
Vad gör mig riktigt lycklig?
Vad är jag beredd att offra?
Jag säjer som Markoolio "Så många många frågor och så få få svar"
Tack och hej
förjävliga pastej
Jag orkar inte med detta nu
FanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFanFan
Jag brukar inte alltid bry mig om nyheter men...
... alla dessa uppror som nu har spridit sig från nordafrika till mellanöstern till persiska viken till ostasien följer jag intensivt. I början när man hörde det viskas om uppror Tunisien tänkte man väl mest att det var lite som vanligt. När de väl lyckades största regimen och sedan andra länder började haka på började jag visa ett medelmåtta intresse. Nu när det börjar sprida sig som en epedemi så försöker jag läsa om nyheter varje dag.
Det jag tycker är lite pinsamt är att alla övriga länder inte förens nu börjar säja emot på det sättet de gör nu. Ingen kunde väl tycka Khaddafis regmin var ok innan liksom? Och Carl Bildt också, pff! Jälva fegis.
Anledningen till att jag följer det är väl för att det känns som riktiga nyheter. Det här ÄR extremt viktigt och kan ändra så himla mycket, vi har ju inte sett någont liknande kanske någonsin. Dessutom är det fruktansvärt upplyftande att höra om folk som blir inspirerade och äntligen vågar och sedan ser att det fungerar. Sen så blir man ju ledsen igen att tyrannerna vägrar stiganer, öppnar eld och att andra länder är dåliga med att skicka hjälp medans andra länder stödjer regimen (tex med vapen).
Men om trenden fortsätter så har vi ingen aning om hur långt det kan sprida sig. Det kanske till och med kan gå så långt att det börjar hända saker i Nordkorea (de hade smugglats över revolutionsflyers över gränsen läste jag om). Dom har ju redan försökt protestera i Kina.
Själv hoppas jag på snöbollen kommer fortsätta växa så mycket det bara går. Kämpa på mina medmänniskor! Snart är ni fria!
Tack och hej
revolutionspastej!
(Läste precis att revolterna kan få fredspris, både individer och organisationer. Så mycket mer värt än tex att Obamas fick det)
Det jag tycker är lite pinsamt är att alla övriga länder inte förens nu börjar säja emot på det sättet de gör nu. Ingen kunde väl tycka Khaddafis regmin var ok innan liksom? Och Carl Bildt också, pff! Jälva fegis.
Anledningen till att jag följer det är väl för att det känns som riktiga nyheter. Det här ÄR extremt viktigt och kan ändra så himla mycket, vi har ju inte sett någont liknande kanske någonsin. Dessutom är det fruktansvärt upplyftande att höra om folk som blir inspirerade och äntligen vågar och sedan ser att det fungerar. Sen så blir man ju ledsen igen att tyrannerna vägrar stiganer, öppnar eld och att andra länder är dåliga med att skicka hjälp medans andra länder stödjer regimen (tex med vapen).
Men om trenden fortsätter så har vi ingen aning om hur långt det kan sprida sig. Det kanske till och med kan gå så långt att det börjar hända saker i Nordkorea (de hade smugglats över revolutionsflyers över gränsen läste jag om). Dom har ju redan försökt protestera i Kina.
Själv hoppas jag på snöbollen kommer fortsätta växa så mycket det bara går. Kämpa på mina medmänniskor! Snart är ni fria!
Tack och hej
revolutionspastej!
(Läste precis att revolterna kan få fredspris, både individer och organisationer. Så mycket mer värt än tex att Obamas fick det)
