Mitt andra hem
Jag har länge vetat att det finns biografer eller föreningar som visar gamla filmer på bio. Och efter att jag började bli ordentligt filminstresserad för ungefär 2 år sedan har jag längtat efter att kunna gå till ett sådan ställe.
När jag flyttade till Stockholm så visste jag att jag hade hört talas om en biograf som skulle spela gamla filmer ibland men jag kunde inte hitta information om den alls, google och jag var bittra ovänner. Jag hade i princip gett upp när jag av en slump snubblade över en annons i Metro där det stod att de skulle visa Mary Poppins på Viktoriabiografen i Stockholm. Där stod det även en notis om nåt som kallades Cinemateket. Efter att Google och jag lagt undan gammalt groll så upptäckte jag Svenska Filminstitutet (såhär i efterhand känns det ju ganska pinsamt självklart).
Det tog mig ett tag att ta mig till Filmhuset (och hitta det för all del) men när jag väl hitade dit så visste jag att det avr stället för mig. Visst, tanten i kassan var kanske inte den trevligaste och caféet kunde varit mysigare, men det känns som en äkta biograf ändå, inte massa människor ihopträngda i en sal med stolar på rad. Dessurtom verkar de som är där vara verkliga filmnördar. Det märks på två väldigt olika sätt. Det första är klungorna som disskuterar ivrigt filmen som går för tillfället och nämner filmer och årtal utan att staka sig och exakt vad filmen ville säja och mottogs och var historisk korrekt och bla bla bla. Det andra är resten av besökarna (70% ungefär) som är där ensamma, pillar på sina axelremsväskor och plirar på filmen genom sina glasögon (jag hör lite till den gruppen).
Eftersom jag inte får med mig någon till bion så vill jag våga börja prata med alla de där människorna som sitter
och läser i sina tidningar i foajén innan visningen. Hitills har bara en gubbe talat med mig och det samtalet varade inte länge pga akut toabesök. Filmhuset har även ett bibliotek med tidsskrifter om film samt DVD uthyrning men det har så knasiga tider, jag har aldrig varit där när det har varit öppet.
Jag har alltid tyckt att film är bäst på bio, och även om salarna inte ens är halvfulla så är det verkligen något som borde bevaras, dessutom får man ju chansen att se alla gamla filmklassiker (med mitt årskort kostar det bara 45:- per film). Hitills har jag bara sett 3 filmer (en på Viktoriabiografen på Södermalm) men när jag läser Cinematekets tidning blir jag typ sugen på att se alla. Det är väldigt skönt att inte vara den enda som tycker att sånt här är något utav det bästa som finns.
Tack och hej
Filmpastej
(Jag har även skickat ett önskemål om att de ska visa "Das kabinette des Dr. Calgiar". Det vore ett helt fantastiskt tillfälle för mig att se klart hela filmen)
När jag flyttade till Stockholm så visste jag att jag hade hört talas om en biograf som skulle spela gamla filmer ibland men jag kunde inte hitta information om den alls, google och jag var bittra ovänner. Jag hade i princip gett upp när jag av en slump snubblade över en annons i Metro där det stod att de skulle visa Mary Poppins på Viktoriabiografen i Stockholm. Där stod det även en notis om nåt som kallades Cinemateket. Efter att Google och jag lagt undan gammalt groll så upptäckte jag Svenska Filminstitutet (såhär i efterhand känns det ju ganska pinsamt självklart).
Det tog mig ett tag att ta mig till Filmhuset (och hitta det för all del) men när jag väl hitade dit så visste jag att det avr stället för mig. Visst, tanten i kassan var kanske inte den trevligaste och caféet kunde varit mysigare, men det känns som en äkta biograf ändå, inte massa människor ihopträngda i en sal med stolar på rad. Dessurtom verkar de som är där vara verkliga filmnördar. Det märks på två väldigt olika sätt. Det första är klungorna som disskuterar ivrigt filmen som går för tillfället och nämner filmer och årtal utan att staka sig och exakt vad filmen ville säja och mottogs och var historisk korrekt och bla bla bla. Det andra är resten av besökarna (70% ungefär) som är där ensamma, pillar på sina axelremsväskor och plirar på filmen genom sina glasögon (jag hör lite till den gruppen).
Eftersom jag inte får med mig någon till bion så vill jag våga börja prata med alla de där människorna som sitter
och läser i sina tidningar i foajén innan visningen. Hitills har bara en gubbe talat med mig och det samtalet varade inte länge pga akut toabesök. Filmhuset har även ett bibliotek med tidsskrifter om film samt DVD uthyrning men det har så knasiga tider, jag har aldrig varit där när det har varit öppet.
Jag har alltid tyckt att film är bäst på bio, och även om salarna inte ens är halvfulla så är det verkligen något som borde bevaras, dessutom får man ju chansen att se alla gamla filmklassiker (med mitt årskort kostar det bara 45:- per film). Hitills har jag bara sett 3 filmer (en på Viktoriabiografen på Södermalm) men när jag läser Cinematekets tidning blir jag typ sugen på att se alla. Det är väldigt skönt att inte vara den enda som tycker att sånt här är något utav det bästa som finns.
Tack och hej
Filmpastej
(Jag har även skickat ett önskemål om att de ska visa "Das kabinette des Dr. Calgiar". Det vore ett helt fantastiskt tillfälle för mig att se klart hela filmen)
