crookedcat

Idag var det ett år sen. Om 3 dar är det 1 år sedan jag fick reda på det.

Jag fick ett sms från mamma som sa att Anders sagt att någon Ulrika hade tagit livet av sig och hon skrev "inte Ekstorm väl?". Jag visst det nog redan då. Magkänslan ni vet, den där ibland hemska föraningen. Men jag igorerade den, sa till mig själv att jag var paranoid. Messade Ullis och frågade om hon var ok. Sedan messade jag Anders. Sen Jennifer. Men jag fick inget svar och jag drog mig för att ringa till Ullis föräldrar. Jag duschade för jag var äcklig och jag visste om att det var sant så skulle jag inte duscha sen.

Du är bara paranoid. Ullis är helt ok, hon är väl bara lite seg.

Satte mig vid datorn igen och fick tag i Anders på facebook. Han visste inte vilken Ullis det var och klumpen i min mage blev bara värre. Såg att hon inte gjort ett inlägg på fejjan på en vecka men det behövde ju inte betyda nåt. Massa hjärtan på hennes sida dock men jag var verkligen helt blockerad, jag hade bestämt mig för att det inte var sant. Sen kom jag på att jag kunde kolla hennes systers wall.

Och där såklart.

Världen föll isär.

Jag gick in i hyperventilation och låg med pannan pressad mot skrivbordet. Mamma ringde och jag halvskrek med skakig röst att jag inte visste vad som hänt, jag trodde saker blivit bättre. Jag messade de gamla tjejorna, de behövde veta. Annika knackade på min dörr och frågade hur jag var men jag bad om att bli lämnad ifred. Och hennes ton när hon sa "Men gud så hemskt!"

Jag grät i timmar och vet inte vad jag gjorde mer. Jag somnade tillslut och hela ansiktet var svullet dagen efter. Jag tåg tåget till Eskilstuna och lyssnade bara på superglada positiva låtar för jag orkade inget annat. Jag grät hela färden hem.

Jag träffade Sanna och vi pratade fina minnen vi hade med Ullis, alltifrån när vi bestämde oss för att bli vän med henne till vi tog kort under vatten med hennes kamera, och sen gick vi till ett evengemang Ullis hade tänkt gå på på Ungdomens hus. Där hade de ett litet bord med ljus och blommor och bilder på henne. Sanna och jag lyssnade på musiken och höll varandras händer. Och Ullis familj kom dit. Jag kunde knappt se på dom men eftersom Sanna är mycket smartare och modigare än jag såg fick hon mig att gå fram och vi kramades. Då slog det mig hur sorlig hela situationen var, innan dess hade jag tänkt lite för egoistiskt.

På morgonen innan begravningen hade jag ångest över allt. Vad skulle jag ha på mig, vad skulle jag plocka för blommor, min bukett var inte tillräckligt fin (precis som den där jävla scenen i Buffy som jag inte kan kolla på utan att gråta). När vi väl kom inte i kapellet så blåste just allt bort. Inget var viktigt längre. Det var hård kall verklighet. Buketten blev helt mjuk i min hand. Tessan stödde sig på mig. Meddelandet som jag skrev och la i lådan för sista hälsningar var skakigt och skrivigt i all hast med liten text för att allt skulle få plats.

Jag hade en smärtsam dröm någon månad senare. Jag var med Ullis hennes sista dag och vi flummade runt och skulle in på en lesbisk bar bland annat. När det drog sig mot kvällen så tog jag hennes ärm och sa att hon skulle begå ett misstag senare på kvällen och hon fick inte göra det, hon skulle inte förstå konsekvenserna. Hon tittade bara på mig lite förvirrat och log. Sedan låste hon in sig i badrummet och jag bankade på dörren men fick inget svar.

Men goda saker kommer ur det negativa. Ullis gav mig modet att ta kontakt med en gammal vän igen och hennes brinnande engagemang för jämställdhetsfrågor smittade av sig.

Men vad skulle jag inte ge för att få tillbaka dig?

Bara se dig

En sista gång?

VAD skulle jag inte ge?