crookedcat

Det är ändå lustigt hur jag har blivit så fäst vid staden, rummen och utrymmerna som jag tror att jag för alltid kommer förknippa med smärta. Men kanske har mitt logiska jag övertaget? Den som förstår att det inte har med staden i sig att göra.

Nu åsakar staden mig hjärtflimmer av rädslan av att behöva lämna den. Det finns inget kvar någon annan stans längre: Lotta finns bara här. På nybyggarvägen, kulturhuset, café 60, Cinemateket och vid det svarta hålet.


Tack och hej
ångestpastej