crookedcat

Ett år senare och man tror saker ska vara bättre. När det inte finns något man kan göra.

Loke får sjunga högre så ingen hör mina tårar.

Den andre viskar:
"Det är inte så konstigt att ingen vill umgås med dig din jävla socialthandikappade miffo"

Var det lättare förr? Dagböckerna ljuger väl inte
men
vad
Visst du inte vart du var på väg? Du hade någon som höll dig om ryggen.

Det är ingen idé att försöka göra något för allt kommer raseras och byggas upp på nytt om och om igen tills du tappar händerna.

Det finns inget som hjälper, det kan vara lindra en tid. Var är marken under fötterna? Flyter man på en flotte?

Det är pardans och du är singel. Flickorna och pojkarna får varandra, runt om varandra. Till och med de du bott med i snart ett år som antagligen tycker du är helt jävla störd.

Fast du tappat tro på lyckan på dig själv och alltihop

Mitt huvud sprängs. Trycket.

Trycket.

Vad hjälper det egentligen? På riktigt?