crookedcat

Eftersom jag kan gå runt och gråta och ha ångest för att i nästa stund vifta bort mina i-landsproblem så skulle jag säja att jag är lite halvdeprimerad (thank god, för god självinsikt), eller allmänt bortskämd, kalla det var du vill.

Antagligen har jag blivit och varit så lycklig åren i Eksjö (lite ironiskt när jag haft mina värsta stunder där också) att jag trodde att livet bara skulle fortsätta uppåt.

Tja... så är det ju inte riktigt.

Gå från sambo till singel är något jag inte är beredd att göra igen på flera år kan jag säja. Att vara utan Linus är inte heller speciellt roligt, jag blir så fruktansvärt fäst vid katter. Praktiken är inte alls som jag föreställde mig (är dessutom helt värdelös och överflödig, faktum tyvärr). Jag hinner bara umgås med folk på helgerna, jag som helst vill umgås med någon varje dag. Efter sena dagar kommer jag bara hem och vill sova i några hundra år minst.

Samtidigt känner jag mig så som en fruktansvärt gräsligt outhärdligt bortskämd snorunge (vilket jag ju också är). Jag har praktikplats, jag har en jättebra bostad, jag har de flesta av mina vänner i närheten som vill träffa mig, jag har visserligen inget studiestöd än men jag har åtminstonde sparade pengar som jag klarar mig på.

Men vad ska man göra?

Le och fortsätt med det du gör. Det finns folk som har det så mycket värre och skulle göra allt för att vara i din sits. Samtidigt ska man inte trycka undan sina känslor, jag vet hur det gick förra gången.




Tack och hej
emopastej