crookedcat

Jag och skräck går långt tillbaka, jag kommer fortfarande ihåg när jag lånade min första Stephen King från bokbussen, Desperation. Jag var 10. Innan dess så älskade jag Dan Höjers böcker, ni vet, de som var illustrerade av Hans Arnold (vila i frid). När jag började skriva lite längre seriösa berättelser (i lågstadiet och mellanstadiet) så var det nästan alltid deckare och skräck. Det var alltid jag som fick berätta spökhistorier i klassen och jag var expert på det (jag har fortfarande knixen om jag anstränger mig). Men böckerna skrämde mig inte på samma sätt som skräckfilm gjorde (förutom Kålla Kårar, gud vad rädd jag var för dom).



Jag har skräckfilm har haft ett ganska av-och-på förhållande. Den första skräckfilmen jag såg var Den Onda Dockan/Child's Play när jag var kanske runt 4 år och den satte sina spår i över 10 år framåt. Nu för tiden har min rädsla för dockor nästan gått över, det är bara vanliga porlinsdockor jag har problem med. Något annat jag inte klarade av var clowner (även fast jag inte hade sett DET) vilket på senare tid verkligen har gjort en helomvändning, nu är jag såld på de små sminkade jävlarna.


Isn't he the cutest thing?


Jag och mina vänner började se mycket på skräckfilm när vi började högstadiet, fast jag tyckte fortfarande det var jätteläskigt (jag blundade nästan hela The Ring) och jag fortsatte tycka det upp till andra året i gymnasiet då jag såg One missed call II själv och blev inte rädd alls. Jag upptäckte att bara du tittar genom hela filmen så är det för det mesta ingen fara sen efteråt.


Aaaaw, så fint, en familjemiddag... men.. va.. vad är det med lampan ..vad.. vad äter dom? Nej, neeej!


Nu för tiden är jag väl mer eller mindre skräckfilmsfreak, även om det faktiskt kommer få tillfällen då jag blundar (vilket mest brukar vara om det är saker som gör för "ont" att titta på). Jag sväljer det mesta, även om jag har varit lite dålig med exploit genren och cannibalfilmerna som kom på 70-talet. Så mycket ubergore har jag inte sett heller. Zombiefilmer har jag velat se mer av men det är mest det senaste året jag äntligen sett en del.



Det var dock inte fören i våras jag insåg vilken verkan skräck har på mig. När allt var som mörkast och svårast så ville jag ha eskapism, men Sagan om Ringen eller något annat dög inte åh nej, scream queens och avlägsna lemmar och litervis med blod skulle det vara. Det kan ju te sig ganska ironiskt när man försöker rehabilitera sig ifrån ett dödsfall men i mitt fall var det tydligen vad jag behövde. Jag fann tröst i John Ajvide-Lindqkvist, John Carpenter och Sami Rami och desto fler personer som blev slaktade desto bättre. De lite läskigare skräckfilmerna (jag är svag för spökhistorier) hade en ren psykologisk effekt, när jag skulle sova försökte jag tänka på läskiga saker istället för allt som var jobbigt. För det mesta funkade det visserligen inte. Men jag tror det lindrade lite. Av någon outgrundlig anledning.





Tack och hej
braaaaaaaainspastej