crookedcat

Ni vet ju hur det här. När du knappt har några pengar alls och ingen inkomst, då passar alla saker man har på att gå sönder. Det spelar ingen roll om de är helt nya eller har fungerat utmärkt i flera år, nu är det dax att de drar sin sista suck.

Mina saker som har gått sönder det här halvåret:
Min mobil
Min mp3
Båda mina hörlurar
Nästan alla mina byxor
Nästan alla mina tights
Hälften av mina skor
Dessutom har båda mina datorer fått breakdowns så jag har fruktat för deras liv.



Tack och hej
fattiga pastej

Jag och skräck går långt tillbaka, jag kommer fortfarande ihåg när jag lånade min första Stephen King från bokbussen, Desperation. Jag var 10. Innan dess så älskade jag Dan Höjers böcker, ni vet, de som var illustrerade av Hans Arnold (vila i frid). När jag började skriva lite längre seriösa berättelser (i lågstadiet och mellanstadiet) så var det nästan alltid deckare och skräck. Det var alltid jag som fick berätta spökhistorier i klassen och jag var expert på det (jag har fortfarande knixen om jag anstränger mig). Men böckerna skrämde mig inte på samma sätt som skräckfilm gjorde (förutom Kålla Kårar, gud vad rädd jag var för dom).



Jag har skräckfilm har haft ett ganska av-och-på förhållande. Den första skräckfilmen jag såg var Den Onda Dockan/Child's Play när jag var kanske runt 4 år och den satte sina spår i över 10 år framåt. Nu för tiden har min rädsla för dockor nästan gått över, det är bara vanliga porlinsdockor jag har problem med. Något annat jag inte klarade av var clowner (även fast jag inte hade sett DET) vilket på senare tid verkligen har gjort en helomvändning, nu är jag såld på de små sminkade jävlarna.


Isn't he the cutest thing?


Jag och mina vänner började se mycket på skräckfilm när vi började högstadiet, fast jag tyckte fortfarande det var jätteläskigt (jag blundade nästan hela The Ring) och jag fortsatte tycka det upp till andra året i gymnasiet då jag såg One missed call II själv och blev inte rädd alls. Jag upptäckte att bara du tittar genom hela filmen så är det för det mesta ingen fara sen efteråt.


Aaaaw, så fint, en familjemiddag... men.. va.. vad är det med lampan ..vad.. vad äter dom? Nej, neeej!


Nu för tiden är jag väl mer eller mindre skräckfilmsfreak, även om det faktiskt kommer få tillfällen då jag blundar (vilket mest brukar vara om det är saker som gör för "ont" att titta på). Jag sväljer det mesta, även om jag har varit lite dålig med exploit genren och cannibalfilmerna som kom på 70-talet. Så mycket ubergore har jag inte sett heller. Zombiefilmer har jag velat se mer av men det är mest det senaste året jag äntligen sett en del.



Det var dock inte fören i våras jag insåg vilken verkan skräck har på mig. När allt var som mörkast och svårast så ville jag ha eskapism, men Sagan om Ringen eller något annat dög inte åh nej, scream queens och avlägsna lemmar och litervis med blod skulle det vara. Det kan ju te sig ganska ironiskt när man försöker rehabilitera sig ifrån ett dödsfall men i mitt fall var det tydligen vad jag behövde. Jag fann tröst i John Ajvide-Lindqkvist, John Carpenter och Sami Rami och desto fler personer som blev slaktade desto bättre. De lite läskigare skräckfilmerna (jag är svag för spökhistorier) hade en ren psykologisk effekt, när jag skulle sova försökte jag tänka på läskiga saker istället för allt som var jobbigt. För det mesta funkade det visserligen inte. Men jag tror det lindrade lite. Av någon outgrundlig anledning.





Tack och hej
braaaaaaaainspastej

Jag hatar det här jävla året

Jag är tvungen att berätta om en utav de absolut skummaste drömmarna jag haft som jag drömde inatt. Jag vet inte om det konstigaste var det som hände eller att det var precis som att kolla på film. Det var som om jag såg allt genom en lins och egentligen inte var närvarande. Dessutom var allt så skarp och väldigt surrealistisk.

Hur som helst, det började med att man såg i en cirkusvagn med massa affisher på en Pierrotliknande figur. Sedan ser man två illa tilltyglade kvinnor som är fastbundna, den ena i ett badkar. Den Pierrotliknande clownen kommer plötslitg fram till badkaret och trycker på en switch (som jag antar leder elektricitet) innan han går ut genom dörren. Vagnen står mitt i ett centrum och på gatan är det tre stycken små clownbarn som underhåller och Pierroten ansluter sig till dom innan han ger den som tittar en liten förvirrad blick. Här byter vi huvudperson och börjar följa efter en yppig Marilyn Monroe kopia som går in i köpcentret. Där inne finns det 2 rulltrappor som går rakt ned (alla är klädda i tidigt 90-tals mode och beter sig som om de var hjärntvättade) och som alla åker med utom kvinnan vi följer efter. Hon tar en rulltrappa bakom som går uppåt. Hon hamnar i en klädesavdelning där hon hittar ett ormskinn på ett räcke. Hon kryper ned i ormskinnet och åmar sig, hon ser ut som en porrstjärna ungefär. Hela hennes huvud är nere i skinnet men det är så utstretchat så det är ganska genomskinligt. Plötsligt kommer det en man fram, han ser ut som mannen från Old Spice reklamen. Han gillar ormkvinnans look (som är väldigt distrubing) och de har tydligen sex men det får man inte se, de ligger bara bredvid varandra på en röd filt och skrattar. Plötsligt är man i ett rum med massa amerikanska cowboys som skriker och sedan börjar skjuta på varandra. Dock blir ingen träffad av kulorna utan istället slås själva "linsen/bilden" i spillror och bakom den så är vi tydligen tillbaka i Pierrots vagn igen. Vi ser Pierroten komma in genom dörren. Tar av sig mössan och sträcker lite på sig, sedan går han fram till badkaret och stänger av switchen.

Sen vaknade jag.

Hur jag ska tolka den, det vette fan.


Tack och hej
förvirrade pastej

Jag var på öppet hus på Dramatiska Institutet igår. Jag lär mig aldrig att jag inte ska gå på såna saker, jag vill göra allt, och då kollade jag mest in de 3 viktigaste avdelningarna, filmregi, filmklippning och animation.

Regi är ju det som jag allra helst vill göra egentligen, det är berättaren jag är i grunden men ah, de tar bara in 4 stycken personer vartannat år av flera hundra sökande, såklart ska man helst ha jobbat inom branschen tidigare. Eh, ja... Jag talade en del med läraren (vad skönt att ha en lärare på 8 elever föresten) och man känner verkligen den där snobbiga fläkten. Dom är konstnärer, de jobbar inte med det tekniska och de är ju faktiskt liiite bättre än alla andra eftersom de är en utav de kändaste skolorna i Sverige. Urgh, man kände lite på en gång vad för personer de letade efter, de svåra och djupa personerna. Nåja, söka in ska jag nog göra, måste bara göra en kortfilm som arbetsprov och jag har noll idéer. Dessutom får det knappt vara någon dialog, nehepp.

Filmklippning verkar också kul, det är en sak till som jag tycker jag har fallenhet för men det hör ju till berättande, så. Dock vill jag nog inte lägga en hel utbildning på det.

Sedan var det animationen igen. Jag blir alltid så frestad när jag hör talas om såna utbildningar fast jag redan kan grunderna. Visst, det här är på högskolenivå så det är såklart mer intensivt men det känns ändå som om jag hajjat grejen med postproduktion och det rent visuella arbetet i allmänhet. Men jag är fortfarande animatör och tecknare i hjärtat, dels för att de är dom som är dom absolut coolaste katterna i produktionen. De är lite mer som jag, flummiga nördar. Jag skulle gärna söka in ändå om det inte var så att arbetsproverna var så jobbiga.


En viss Burton började ju också som animatör



Tack och hej
Beslutsamhetsångestpastej

Ett år senare och man tror saker ska vara bättre. När det inte finns något man kan göra.

Loke får sjunga högre så ingen hör mina tårar.

Den andre viskar:
"Det är inte så konstigt att ingen vill umgås med dig din jävla socialthandikappade miffo"

Var det lättare förr? Dagböckerna ljuger väl inte
men
vad
Visst du inte vart du var på väg? Du hade någon som höll dig om ryggen.

Det är ingen idé att försöka göra något för allt kommer raseras och byggas upp på nytt om och om igen tills du tappar händerna.

Det finns inget som hjälper, det kan vara lindra en tid. Var är marken under fötterna? Flyter man på en flotte?

Det är pardans och du är singel. Flickorna och pojkarna får varandra, runt om varandra. Till och med de du bott med i snart ett år som antagligen tycker du är helt jävla störd.

Fast du tappat tro på lyckan på dig själv och alltihop

Mitt huvud sprängs. Trycket.

Trycket.

Vad hjälper det egentligen? På riktigt?

Idag skulle du ha fyllt 20 år. Av någon anledning så försöker jag hålla mig själv ifrån att gråta, jag vet inte varför, kanske för att jag är innerligt trött på det. Det var över ett halvår sedan det ödesdigra beskedet kom och det gör fortfarande lika ont. Ingen borde få leva så kort att de inte ens hann uppleva livet efter tonåren.

Jag saknar dig, Ullis, och jag tänker på dig fruktansvärt ofta.

Grattis, min vän

Jag har en grej för rumpor.
Stora rumpor!



Detta kan ibland leda till lite olustiga situationer, ni vet ju till exempel om man bara vilar ögonen någonstans så brukar blicken oftasts fastna någonstans i rumphöjd. Well, är rumpan fin så varför sluta titta? Om man inte blir påkommen förstås. Här i norden är det ju lite dåligt med de riktigt stora bakdelarna, jag får väl flytta till Sydamerika.

Jag hoppas ni inte tror jag bara snackar om tjejer föresten? Jag gillar killar med junk in the trunk också.



Jag avslutar inlägget med min themesong

http://www.youtube.com/watch?v=kY84MRnxVzo



Tack och hej
rumppastej

Svårt att tro att jag har haft mvg i svenska sedan grundskolan med den här stavningen på bloggen. Jeez, jag försöker korrekturläsa men sedan är det alltid, alltid, minst ett ord som slinker igenom. Och det är för jobbigt att skriva om orden, ta bort det gamla inlägget och lägga dit det nya, så ni får stå ut. Ni får en bild på Nightwing och Batman istället.


Vad? Dom är mitt OTP, goddamit


Tak och hje
leverstapej

När man sovit dåligt och vaknat sjukt tidigt och inte får sova i bilen för pappa bara gnäller och tjatar om saker man redan vet om.
När man stuntat i att be om hjälp för man är övertygad om att man kan det nu vid det här laget och upptäcka att man är mindre it-teknisk än en femåring.
När man försöker bestämma träff men alla andra är upptagna med att ha ett liv.
När man gått runt på stan så länge att man är alldeles yr av hunger och helt glömt bort vad man letade efter från första början.
När fisken fortfarande inte tinat och det är alldeles för kallt i badrummet.
När allt man ritar blir fruktansvärt fult, till och med linearten av en färdigskissad bild.
När det inte går att logga in på arbetsförmedlingens j*vla hemsida.

Vad gör man?

Ta det lungt, drick thée, läs på cracked eller ta fram en ny Batman. Antagligen blir morgondag precis lika full av misslyckanden.


Tack och hej
leverpastej

I lördags blev det äntligen dags för något jag längtat efter sen jag såg affisherna förra vintern: Batman Live i Globen. Efter mycket tjat åt alla håll och kanter fick jag tillslut med mig min gamla vapendragare (och kusin vid sidan av) Tessan. Jag visst faktiskt nästan ingenting om showen innan vi såg den och jag hade aldrig varit i Globen innan så jag antog att det skulle bli en riktig upplevelse.

Så fel jag hade.



Det var en helt fulländad fantastisk underbar spektakulär upplevelse.  Bara scenen, innan föreställningen ens hade börjat, var makalös. Den var avlång med miniatyrhus med en stor flyttbar skärm längst bak som kuliss.


I form av Batmanmärket såklart

Jag har aldrig varit på en så påkostad teater förut, att de föresten ville försöka behålla hela serietidningskänslan gjorde ju bara saken bättre, skärmen i bakgrunden förstärkte verkligen hela showen. All props och design ska vi inte ens tala om, för det finns inte ord att beskriva det.


Så är får ni en pussbild istället

Även om jag och min bättre halva nästan hann bli lite oroliga av det höga antalet barnfamiljer som befann sig på plats så gjorde Batmanhistorien oss inte besviken, showen började med mordet av Bruce föräldrar som följdes sedan ganska tätt av mordet på Dicks föräldrar.


Min favorit Robin

Så för att vara en "familjevänlig" show så var den riktigt sablans mörk, såsom Batman ska vara. Folk blev påpucklade och vapen blev avfyrade och alla ville som vanligt döda Läderlappen.



Bästa scenen var nog slutscenen på Arkham Asylum när alla villains kom emot en skadad Batman i samlad trupp. Andra highlights var öppningsscenen när Bruces föräldrar mördades, Scarecrow-scenen, Dick som busar runt i Batmangrottan, Robin som slåss mot Jokern, när Bruce berättar för Dick att han är Batman, scenen på Pingvinens nattklubb och när Jokern tar över sjukhuset.



Något som också kom som en glad överraskning var Harley Quinn, jag har aldrig brytt mig om henne så mycket men skådespelerskan var så satans bra! Dessutom försökte de på in lite grrlpower med Catwoman som försökte få Harley att förstå att dedikera sitt liv till en (galen) man kanske inte är bästa sättet att leva sitt liv.



Det var som om de fick med precis allt: Den mörka historien, Batman och Catwoman komplexa dragning till varandra, Jokerns galna logik, Dicks del i Waynefamiljen, retrostuket, Bruce lite schizofrena personlighet, serielooken, musiken, allt. Det var något utav det bästa jag upplevt tror jag. Men det är ju inte så konstigt...

It's

the

goddamn

BATMAN!




Tack och hej
Fladdermuspastej

Det känns som om det var väldigt länge sedan jag var hemma på Löt, som alltid har funnits och alltid kommer finnas. Jag kan inte tänka mig hur det är att inte ha en fast mark där man alltid kan återvända, där ens mamma och morfar och morfars farfar har gått innan en. Nu får vi dock finbesök ifrån Norrland, Stockholm och till och med England, det är inte varje dag det händer. Det blir bus med små kusiner och antagligen massa god mat. Och sen ska jag försöka få tid att besöka en väldigt viktig grav, nu när allahelgona och november börjar nalkas.


Tack och hej
hemlagad pastej

Jag är ju inte direkt känd för min förmåga att hålla tillbaka mina impulser.


Tack och hej
VARFÖRKANDEINTEBARAFÅVARANDRAISLUTET???

För tillfället är jag i en väldigt komplex situation, jag behöver bättra på mitt porfolio samt min showreel men här är kruxet: jag kan inte färdigställa mina bilder. Det händer ibland, jag har precis börjat teckna massor igen och jag har många idéer, men så fort det blir något mer än det första basic färglagret så låser det sig. Låt oss ta en titt på några av bilderna jag hållit på med i flera månader men som aldrig blir klara.

En brutta som jag såg på tunnelbanan, hennes kropp var i princip perfekt (mina mått mätt).




Jeeetegammal bild (ok, i våras då).



Kulla-Gulla fanart, inte varje dag jag ritar det. Jag dör på att försöka rita flätorna.



När man inte kan rita ben är sjöjungfrur det bästa alternativet.



Jag blev himla nöjd med den här bilden av Lelaund Gaunt från Needful things, det enda problemet är ju tyvärr färgläggningen som inte får förstöra allt.



En ganska snabb bild på Patrick Bateman från American Psycho som jag började på igår, jag är sämst på att rita bilder utan konturlinjer.



Fler försök till bilder utan kontorlunjer.

Silver Fang fanart! Baserad på Emlans gjinka. Gillade dock skissen mycket bättre...



En galet gammal bild som aldri blir klar för jag blev inte nöjd med färgläggningen men orkar inte göra om den.


Här är beviset att du inte ska rita klart en bild i ett svep, du ska helst vänta några timmar mellan skissen tills du börjar jobba på den slutgiltiga versionen. Jag avskyr överdelen men gillar nedre delen, hur gör jag nu?



SUPERKAWAIIMANGADESUYO

Lite X-men fanart ska ju slinka ned också. Jag har dock såna extrema problem med blixten över Pietros bröst så det inte är klok.



Och lite smex också, vad tar ni mig för?



Eftersom det tog sån sabla tid att skriva det här inlägget tycker jag ni kan vara lite schyssta och skriva nåt vackert. Tack och tack.


Tack och hej
leverpastej

Eftersom alla dissade mig idag så bestämde jag mig för att ta 7:an ut till Waldemars udde. Föga visste jag (oallmänbildad?) att Prins Eugénes gamla villa låg där ute. Jag strosade runt i trädgården och läste på skyltarna, jag vågade inte testa om det var gratis entré till museet (villan). Något enstaka foton tog jag också.


Dock inte på huset utan på den här grusvägen


Och på mig själv

Sen gick jag till Naturhistoriska riksmuseet där jag inte orkade gå in för det tar sån tid att kolla på allt där inne. Jag tog egobilder istället.


Det var ju så fint ljus ute


När man inte är fotogenisk så har man bara 1 eller 2 vinklar och miner man ser bra ut ifrån, gnäll inte på mig.

Södermalm i all ära, men nu vet jag nog vart jag hellre skulle vilja bo om jag fick välja exakt var. Nämligen på en liten bakgata till Gröna Lund med utsikt över kajen och med ett snabbköp runt hörnet. Jag skulle sitta i min vindvåning och sucka av välbehag och rita och skriva böcker (eller vara lika lat som jag vanligtvis är och kolla på tv och spela tetris).



På vägen tillbaka fick jag till min lycka för första gången åka med en utav de gamla spårvagnarna! Så himla fina är de, även om dom skramlar och rasslar och har sig och säterna är jättesmå, var alla så mycket mindre på den tiden?




Tack och hej
leverpastej

De senaste dagarna har jag blivit helt handikappad, jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig sådär lagom apatisk och passiv och blir mest upprymd om någon vill hitta på något. Men då är det bra att sidor som memebase existerar så man får skratta lite i sin ensamhet i alla fall.
















Tack och hej
leverpastej

Jag tror inte något band har någonsin påverkat mig på det sättet som kent har gjort, och jag tvivlar på att något kommer göra det igen. Kanske är det för att kent var med mig under hela min tonår, kanske är det för att vi kommer från samma stad och talar samma språk, kanske var det för att jag alltid funnit tröst i låtarna, kanske var det för att jag och alla mina systrar har haft en "kentperiod" i våra liv, kanske var det för att deras konsert jag var på är fortfarande något utav det bästa jag varit med om.



Jag skulle knappast säja att kent definierar min musiksmak, speciellt inte de senaste åren. Men det kommer kanske alltid vara mitt favoritband, kanske för att det finns låtar som jag har passat ihop med bitar av mitt liv. Jag tycker inte alls de är lika bra som de förut, men många av de nya låtarna har ändå en sån genomslagskraft (ärligtheten, respekten, kärleken, 18.29-4, passagerare, töntarna, idioter) och jag hoppas ändå de håller på länge till.

Det har alltid funnits i mitt huvud att tatuera in någon låttext av kent nån gång (men guuuud så kliché!) men saken är den att det finns för många att välja bland, jag har ingen aning om vilken jag skulle ta. Det mest logiska vore om det blev ifrån Musik non stop som ju är min favoritlåt, men den har inte den bästa texten. Jag tror aldrig jag kommer kunna bestämma mig, vilket är lite sorligt (men jag vill ju tatuera in ett citat från The Rocky Horror Picture Show istället)

Nu sitter jag och lyssnar på låtarna och blir nostalgisk och vill vara 17 igen och rita på elevhemmet och lyssna på Beskyddaren och vara så sorglös så det nästan inte är sant.


Tack och hej
fäst den i mej

Shit, jag klarar inte ens av det nu.

Idag ska jag för övrigt göra massa saker. Nu har jag glömt bort alltihop och orkar inte komma på vad det var.




Tack och hej
lata tjej

Du finns alltid kvar
I luften
I solen
I tankarna
I skrattet
I minnerna
I mig

(Jag börjar snart undra när jag ska få min autism-diagnos, jag chansar på nästa vår kanske)

Eftersom jag tog en oplanerad paus av bloggen så hann min TMNT och Buffymani som jag hade tidigare i år inte registreras. Så nu ska jag berätta om min senaste obsession, nämligen X-men!


Aaaw, Charles, at least you're trying

Jag minns att jag såg en del av X-men the animated series när jag var liten men det var inget som fastnade direkt. Det var inte fören jag såg X-men Evolution när jag var runt 12 som jag tyckte det var mer intressant. Jag såg också de första filmerna, men det var inget som imponerade precis. I våras bestämde jag mig för att utnyttja Serieteket här i Stockholm för att läsa lite mer västerländska serier. Jag hann knappt börja fören X-men First Class gick upp på bio.


Yeah, it's kinda like that

Och jag föll pladdask.

Magneto (Max/Magnus/Erik) har alltid varit en utav mina favoriter genom serierna, jag antar att det är en av anledningarna varför som jag tycker så mycket om XMFC filmen. Visst, storyn är kanske (precis som Christian sa) ganska klichéeig men det gör ingenting. Eftersom det finns så många olika alternativa universum och versioner av X-men så blir jag lite förlåtande när de gör saker som inte följer eller hänger ihop med originalstoryn. Och XMFC gör ett jättebra jobb, de lyckas bland annat välja riktigt bra skådespelare (en sak som störde mig mycket med de gamla filmerna) och man gillar (nästan) alla karaktärer. Men så är det såklart fokuset på samspelet och kemin mellan Erik och Charles det som gör halva filmen, har deras vänskap någonsin poträtterats så intensivt? Det känns ju ändå lite lustigt hur de alltid kommer ivägen för varandra och hatar och älskar varandra och slåss och litar på varandra om vartannat. XMFC fick mig också att inse hur underbar Charles är, speciellt hans mörkare sidor som fått träda fram lite mer de senaste åren.


And sometimes it get's wicked

Nu äger jag åtminstonde snart ett 20-tal X-men tidningar och kikar jämt in på Kulturhuset om de fått in några fler serier (den är jämt utlånad). Jag har hitills bland annat läst delar av Dark/Phoenix Saga, Onslaught serien, Mutant massacre och en hel del av Astonished X-men. Jag har även hunnit kolla in Wolverine and the X-men, den japanska X-men serien och en del av den gamla animerade serien. Nörden *hostbesserwissenhost* inom mig är såklart inte tillfredsställd och det lär dröja. Jag har precis börjat förstå den kronologiska ordningen, de flesta karaktärer samt alla olika grupper och allianer inom Marvel universumet, men det är så mycket att hålla koll på. Jag läste en del Spiderman när jag var liten och jag förstår att jag inte förstod så mycket av den då (Spiderman, Batman eller Deadpool blir nog mina projekt efter X-men).

Men det jag allra helst vill läsa nu är House of M serien, jag ska bara få tummen ur röven och beställa den (men den kostar ju pengaaaar).


Synd bara att stilen inte är lika snygg som färgläggningen


Tack och hej
mutantpastej