crookedcat

I lördags blev det äntligen dags för något jag längtat efter sen jag såg affisherna förra vintern: Batman Live i Globen. Efter mycket tjat åt alla håll och kanter fick jag tillslut med mig min gamla vapendragare (och kusin vid sidan av) Tessan. Jag visst faktiskt nästan ingenting om showen innan vi såg den och jag hade aldrig varit i Globen innan så jag antog att det skulle bli en riktig upplevelse.

Så fel jag hade.



Det var en helt fulländad fantastisk underbar spektakulär upplevelse.  Bara scenen, innan föreställningen ens hade börjat, var makalös. Den var avlång med miniatyrhus med en stor flyttbar skärm längst bak som kuliss.


I form av Batmanmärket såklart

Jag har aldrig varit på en så påkostad teater förut, att de föresten ville försöka behålla hela serietidningskänslan gjorde ju bara saken bättre, skärmen i bakgrunden förstärkte verkligen hela showen. All props och design ska vi inte ens tala om, för det finns inte ord att beskriva det.


Så är får ni en pussbild istället

Även om jag och min bättre halva nästan hann bli lite oroliga av det höga antalet barnfamiljer som befann sig på plats så gjorde Batmanhistorien oss inte besviken, showen började med mordet av Bruce föräldrar som följdes sedan ganska tätt av mordet på Dicks föräldrar.


Min favorit Robin

Så för att vara en "familjevänlig" show så var den riktigt sablans mörk, såsom Batman ska vara. Folk blev påpucklade och vapen blev avfyrade och alla ville som vanligt döda Läderlappen.



Bästa scenen var nog slutscenen på Arkham Asylum när alla villains kom emot en skadad Batman i samlad trupp. Andra highlights var öppningsscenen när Bruces föräldrar mördades, Scarecrow-scenen, Dick som busar runt i Batmangrottan, Robin som slåss mot Jokern, när Bruce berättar för Dick att han är Batman, scenen på Pingvinens nattklubb och när Jokern tar över sjukhuset.



Något som också kom som en glad överraskning var Harley Quinn, jag har aldrig brytt mig om henne så mycket men skådespelerskan var så satans bra! Dessutom försökte de på in lite grrlpower med Catwoman som försökte få Harley att förstå att dedikera sitt liv till en (galen) man kanske inte är bästa sättet att leva sitt liv.



Det var som om de fick med precis allt: Den mörka historien, Batman och Catwoman komplexa dragning till varandra, Jokerns galna logik, Dicks del i Waynefamiljen, retrostuket, Bruce lite schizofrena personlighet, serielooken, musiken, allt. Det var något utav det bästa jag upplevt tror jag. Men det är ju inte så konstigt...

It's

the

goddamn

BATMAN!




Tack och hej
Fladdermuspastej

Det känns som om det var väldigt länge sedan jag var hemma på Löt, som alltid har funnits och alltid kommer finnas. Jag kan inte tänka mig hur det är att inte ha en fast mark där man alltid kan återvända, där ens mamma och morfar och morfars farfar har gått innan en. Nu får vi dock finbesök ifrån Norrland, Stockholm och till och med England, det är inte varje dag det händer. Det blir bus med små kusiner och antagligen massa god mat. Och sen ska jag försöka få tid att besöka en väldigt viktig grav, nu när allahelgona och november börjar nalkas.


Tack och hej
hemlagad pastej

Jag är ju inte direkt känd för min förmåga att hålla tillbaka mina impulser.


Tack och hej
VARFÖRKANDEINTEBARAFÅVARANDRAISLUTET???

För tillfället är jag i en väldigt komplex situation, jag behöver bättra på mitt porfolio samt min showreel men här är kruxet: jag kan inte färdigställa mina bilder. Det händer ibland, jag har precis börjat teckna massor igen och jag har många idéer, men så fort det blir något mer än det första basic färglagret så låser det sig. Låt oss ta en titt på några av bilderna jag hållit på med i flera månader men som aldrig blir klara.

En brutta som jag såg på tunnelbanan, hennes kropp var i princip perfekt (mina mått mätt).




Jeeetegammal bild (ok, i våras då).



Kulla-Gulla fanart, inte varje dag jag ritar det. Jag dör på att försöka rita flätorna.



När man inte kan rita ben är sjöjungfrur det bästa alternativet.



Jag blev himla nöjd med den här bilden av Lelaund Gaunt från Needful things, det enda problemet är ju tyvärr färgläggningen som inte får förstöra allt.



En ganska snabb bild på Patrick Bateman från American Psycho som jag började på igår, jag är sämst på att rita bilder utan konturlinjer.



Fler försök till bilder utan kontorlunjer.

Silver Fang fanart! Baserad på Emlans gjinka. Gillade dock skissen mycket bättre...



En galet gammal bild som aldri blir klar för jag blev inte nöjd med färgläggningen men orkar inte göra om den.


Här är beviset att du inte ska rita klart en bild i ett svep, du ska helst vänta några timmar mellan skissen tills du börjar jobba på den slutgiltiga versionen. Jag avskyr överdelen men gillar nedre delen, hur gör jag nu?



SUPERKAWAIIMANGADESUYO

Lite X-men fanart ska ju slinka ned också. Jag har dock såna extrema problem med blixten över Pietros bröst så det inte är klok.



Och lite smex också, vad tar ni mig för?



Eftersom det tog sån sabla tid att skriva det här inlägget tycker jag ni kan vara lite schyssta och skriva nåt vackert. Tack och tack.


Tack och hej
leverpastej

Eftersom alla dissade mig idag så bestämde jag mig för att ta 7:an ut till Waldemars udde. Föga visste jag (oallmänbildad?) att Prins Eugénes gamla villa låg där ute. Jag strosade runt i trädgården och läste på skyltarna, jag vågade inte testa om det var gratis entré till museet (villan). Något enstaka foton tog jag också.


Dock inte på huset utan på den här grusvägen


Och på mig själv

Sen gick jag till Naturhistoriska riksmuseet där jag inte orkade gå in för det tar sån tid att kolla på allt där inne. Jag tog egobilder istället.


Det var ju så fint ljus ute


När man inte är fotogenisk så har man bara 1 eller 2 vinklar och miner man ser bra ut ifrån, gnäll inte på mig.

Södermalm i all ära, men nu vet jag nog vart jag hellre skulle vilja bo om jag fick välja exakt var. Nämligen på en liten bakgata till Gröna Lund med utsikt över kajen och med ett snabbköp runt hörnet. Jag skulle sitta i min vindvåning och sucka av välbehag och rita och skriva böcker (eller vara lika lat som jag vanligtvis är och kolla på tv och spela tetris).



På vägen tillbaka fick jag till min lycka för första gången åka med en utav de gamla spårvagnarna! Så himla fina är de, även om dom skramlar och rasslar och har sig och säterna är jättesmå, var alla så mycket mindre på den tiden?




Tack och hej
leverpastej

De senaste dagarna har jag blivit helt handikappad, jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig sådär lagom apatisk och passiv och blir mest upprymd om någon vill hitta på något. Men då är det bra att sidor som memebase existerar så man får skratta lite i sin ensamhet i alla fall.
















Tack och hej
leverpastej

Jag tror inte något band har någonsin påverkat mig på det sättet som kent har gjort, och jag tvivlar på att något kommer göra det igen. Kanske är det för att kent var med mig under hela min tonår, kanske är det för att vi kommer från samma stad och talar samma språk, kanske var det för att jag alltid funnit tröst i låtarna, kanske var det för att jag och alla mina systrar har haft en "kentperiod" i våra liv, kanske var det för att deras konsert jag var på är fortfarande något utav det bästa jag varit med om.



Jag skulle knappast säja att kent definierar min musiksmak, speciellt inte de senaste åren. Men det kommer kanske alltid vara mitt favoritband, kanske för att det finns låtar som jag har passat ihop med bitar av mitt liv. Jag tycker inte alls de är lika bra som de förut, men många av de nya låtarna har ändå en sån genomslagskraft (ärligtheten, respekten, kärleken, 18.29-4, passagerare, töntarna, idioter) och jag hoppas ändå de håller på länge till.

Det har alltid funnits i mitt huvud att tatuera in någon låttext av kent nån gång (men guuuud så kliché!) men saken är den att det finns för många att välja bland, jag har ingen aning om vilken jag skulle ta. Det mest logiska vore om det blev ifrån Musik non stop som ju är min favoritlåt, men den har inte den bästa texten. Jag tror aldrig jag kommer kunna bestämma mig, vilket är lite sorligt (men jag vill ju tatuera in ett citat från The Rocky Horror Picture Show istället)

Nu sitter jag och lyssnar på låtarna och blir nostalgisk och vill vara 17 igen och rita på elevhemmet och lyssna på Beskyddaren och vara så sorglös så det nästan inte är sant.


Tack och hej
fäst den i mej

Shit, jag klarar inte ens av det nu.

Idag ska jag för övrigt göra massa saker. Nu har jag glömt bort alltihop och orkar inte komma på vad det var.




Tack och hej
lata tjej

Du finns alltid kvar
I luften
I solen
I tankarna
I skrattet
I minnerna
I mig

(Jag börjar snart undra när jag ska få min autism-diagnos, jag chansar på nästa vår kanske)

Eftersom jag tog en oplanerad paus av bloggen så hann min TMNT och Buffymani som jag hade tidigare i år inte registreras. Så nu ska jag berätta om min senaste obsession, nämligen X-men!


Aaaw, Charles, at least you're trying

Jag minns att jag såg en del av X-men the animated series när jag var liten men det var inget som fastnade direkt. Det var inte fören jag såg X-men Evolution när jag var runt 12 som jag tyckte det var mer intressant. Jag såg också de första filmerna, men det var inget som imponerade precis. I våras bestämde jag mig för att utnyttja Serieteket här i Stockholm för att läsa lite mer västerländska serier. Jag hann knappt börja fören X-men First Class gick upp på bio.


Yeah, it's kinda like that

Och jag föll pladdask.

Magneto (Max/Magnus/Erik) har alltid varit en utav mina favoriter genom serierna, jag antar att det är en av anledningarna varför som jag tycker så mycket om XMFC filmen. Visst, storyn är kanske (precis som Christian sa) ganska klichéeig men det gör ingenting. Eftersom det finns så många olika alternativa universum och versioner av X-men så blir jag lite förlåtande när de gör saker som inte följer eller hänger ihop med originalstoryn. Och XMFC gör ett jättebra jobb, de lyckas bland annat välja riktigt bra skådespelare (en sak som störde mig mycket med de gamla filmerna) och man gillar (nästan) alla karaktärer. Men så är det såklart fokuset på samspelet och kemin mellan Erik och Charles det som gör halva filmen, har deras vänskap någonsin poträtterats så intensivt? Det känns ju ändå lite lustigt hur de alltid kommer ivägen för varandra och hatar och älskar varandra och slåss och litar på varandra om vartannat. XMFC fick mig också att inse hur underbar Charles är, speciellt hans mörkare sidor som fått träda fram lite mer de senaste åren.


And sometimes it get's wicked

Nu äger jag åtminstonde snart ett 20-tal X-men tidningar och kikar jämt in på Kulturhuset om de fått in några fler serier (den är jämt utlånad). Jag har hitills bland annat läst delar av Dark/Phoenix Saga, Onslaught serien, Mutant massacre och en hel del av Astonished X-men. Jag har även hunnit kolla in Wolverine and the X-men, den japanska X-men serien och en del av den gamla animerade serien. Nörden *hostbesserwissenhost* inom mig är såklart inte tillfredsställd och det lär dröja. Jag har precis börjat förstå den kronologiska ordningen, de flesta karaktärer samt alla olika grupper och allianer inom Marvel universumet, men det är så mycket att hålla koll på. Jag läste en del Spiderman när jag var liten och jag förstår att jag inte förstod så mycket av den då (Spiderman, Batman eller Deadpool blir nog mina projekt efter X-men).

Men det jag allra helst vill läsa nu är House of M serien, jag ska bara få tummen ur röven och beställa den (men den kostar ju pengaaaar).


Synd bara att stilen inte är lika snygg som färgläggningen


Tack och hej
mutantpastej

Flera gånger den här veckan har jag fått förslaget att jag borde gå till en psykolog. Förutom de mer självklara aspekterna till varför jag inte kan gå (det kostar pengar) så finns det en annan avgörande faktor: jag tror inte det kan ge mig något nu. Att gå till en pyskolog tror jag är en fenomenal idé som alla borde göra åtminstonde en gång i sina liv (vi och våra I-landsproblem) men för mig är det nog inte nu. Låt mig förklara: För det första har jag en oerhört god självinsikt, jag vet om mina bra och dåliga sidor och accepterar dom. Bara för att man gör det betyder det inte att man försöker ändra på sig, ingen är ju perfekt ändå. Men det man gör genom att gå hos en psykolog är att lösa problem. Men det är inte psykologen som löser dom, det är du, och det är det jag inte kan göra just nu. Det enda jag vill ha är någon annan som löser mina problem, jag orkar inte ta tag i dom själv. Att prata med någon skulle säkert hjälpa en del men det är något jag inte kan unna mig just nu. Det känns mest som om det skulle ge mig falksa förhoppningar.


Tack och hej
det regnar ute

Det är ändå lustigt hur jag har blivit så fäst vid staden, rummen och utrymmerna som jag tror att jag för alltid kommer förknippa med smärta. Men kanske har mitt logiska jag övertaget? Den som förstår att det inte har med staden i sig att göra.

Nu åsakar staden mig hjärtflimmer av rädslan av att behöva lämna den. Det finns inget kvar någon annan stans längre: Lotta finns bara här. På nybyggarvägen, kulturhuset, café 60, Cinemateket och vid det svarta hålet.


Tack och hej
ångestpastej

Det svåraste är att inte hata sig själv när man faller

När min kusin hälsade på mig i helgen så nämdes av någon anledning min blogg.
- Den som inte skulle dö, sa hon och jag var tvungen att läsa om mitt första inlägg. Hon hade rätt, och nu är det tydligen dax att ta mig i kragen.

Välkommen tillbaka