crookedcat

Av en slump såg jag att en skräckteater skulle spelas i Stockholm i november förra året. Tyvärr hann jag inte gå på första omgången men sedan läste jag att den skulle ha nypremiär i januari och var inte sen med att få med   mig Tessan, Ylwa och Gabriel. Vi fick en föreställning vi inte ens hade kunnat drömma om.



När vi kommit nedanför trappan in i den lilla källaren blev vi hälsade välkomna av två mycket mycket speciella värdshusägare. Efter att publiken (vi var ca 20 stycken) intagit sina platser på stolarna längst väggarna började skådespeleriet. Två gäster (ett par vid namn William och Annie) kom till "Wärdshuset" och stiftade också bekantskap med bröderna Dag och Natt (ägarna). Man förstod att något inte var riktigt som det skulle, varken med bröderna eller värdhuset och efter att Annie blivit berusad rusar hon efter sin man in genom en mörk dörr. Publiken blev ombedd att följa efter och fördes in i ett nästan kolsvart rum. Där började terrorn.

När vi hamnade mitt emot varandra med ryggarna mot svarta skynken förstod man ju på en gång vad som skulle hända. Det som hände sedan kommer jag inte ihåg i kronologisk ordning längre eftersom allt var så förvirrande. Jag vet att något utav det första som hände var att Annie letade efter William med endast en tändare som lyste upp rummet. Massa väsanden och stampanden hördes bakom ryggarna på oss. En varelse i vit klänning lurade bakom en gnisslande dörr och lurar in Annie genom den. Den enda lampan slocknade emellanåt och plötsligt rusar det fram massor av monster som nyper publiken, drar i folk, ljuset blinkar, publiken skriker och nästan hela våran rad åker ner på golvet tillsammans med William som blir attackerad av monstrerna.



Saker lugnar ner sig när Annie hittar William men trappas sedan upp igen och monstrerna kommer fram ur skuggorna och Dag och Natt släpar med sig William ut till entrén. Så fort lampan slocknar och allt blir mörkt börjar publiken kvida, ångesten över ovetandet om vad som kommer härnäst är för stor. Varelsen i vit klänning smyger runt blev publiken. Det hörs barnaskrik och Annie föder en bebis ur en resväska. Sedan hör man en radio. Den talar om ett ungt par som försvunnit en regnig februarinatt. Publiken leds ut för att hämta jackor, hälsas farväl av Natt medans Dag sitter inne i ett mörkt rum med William. Några utav monstrerna lurar i hörnet med en lampa och på toaletten. Och så leds vi ut uppför källartrappen mot vinternatten.

Idag när jag låg bland de fluffiga skumkuddarna i badkaret tänkte jag på en artikel jag läste nån gång i en tidning. Det stod om ett nytt rum på Tom Titts (som Ewwe har lovat att vi ska åka på i vår! Jag som var sjuk varenda gång skolan åkte dit när jag var liten. Var-enda-gång) som bara är helt vitt och består av vita kuddar/kullar. Rummet var främst till för bebisar och anledningen till att det fanns var för att man bara skulle vara. Nu för tiden (speciellt min generation) är det inte vanligt att man inte gör något alls. Man går inte en promenad utan musik till exempel. Kommer ihåg när Trubb ringde Bella när det var strömavbrott och ville att hon skulle komma över för han hade ju inget att göra, tv:n och datorn funkade inte.



Jag måste erkänna att jag inte känner igen mig så mycket i detta. Såklart att jag också har musik om jag går på promenad ibland, men då är det främst på morgonen på väg till praktiken eller om det är som en träningspromenad (behöver tänka på annat). Men jag gillar att observera saker runt om mig (en av anledningarna till att jag går så långsamt). I söndags till exempel var första gången sen jag flyttade till Stockholm som jag haft tid att kolla in omgivningarna runt där jag bor. Det var så härligt. Massa frasande snö under kängorna (även om jag vill att den ska försvinna), sol och husen påminde mig änom villorna i Hållsta och änom trähusen i Norrland. I en buske satt det nästan 100 småfåglar och kvittrade. Man såg dem inte först utan fick stå stilla länge och kika in mellan kvistarna.

För att återgå till detta med att endast exsistera, när jag badar nu för tiden så gör jag nästan inget annat än att ligga där och tänka och ta det lungt. Jag brukade alltid läsa massor i badkar men nu gör jag inte det så ofta (vilket nog beror lite på att jag inte har lust att läsa något alls nu för tiden typ). Det är skönt, speciellt eftersom jag brukar lugna ner mig och få perspektiv på saker när jag badar. Fast jag vet att jag är en sjukt stor miljöbov...


Tack och hej
mmmmm

(Ni får ursäkta mitt nerknarkade beteende idag, bad + ansiktmask + hårinpackning + morgonrock + kakor + leenden kan gör sånt)

Igår kväll bestämde jag mig att nu ska det bli slut på ältandet och självömkan, som nådde sin pik i fredags när jag bölade på toan på praktiken i 20 minuter. Nu skulle jag sluta gnälla, strunta i om folk tycker om mig eller inte, strunta i att mitt hår hatar det här klimatet, ta tag i mina jobb, jobba på fast jag helst vill rita, klä upp mig fast jag inte orkar, sluta sakna det som inte kommer tillbaka och bara börja vara nöjd med mig själv igen och återigen inse att ingen är perfekt.

Morgonen började inte så bra. La mig för sent och vaknade till -15 Celsius. Men inget skulle idag knäcka mig. Kom iväg lite väl sent så tog spårvagnen. Men där var det en bebis i en vagn som plötsligt tittade på mig och började tokle. Jag vet inte varför. Han skrattade inte åt mina kläder eller så utan helt plötsligt bara vände sig om och log med alla sina små mjölktänder blottade. I en sådan situation kan man inte annat än le tillbaka.

På praktikplatsen gick det först bra med ena uppgiften och dåligt med andra, men jag gav inte upp utan fick det att funka. Idag är det ju dessutom alla hjärtans dag så jag bestämde mig för att tillägna den åt mig själv, den personen som det är viktigast att man bryr sig om. Kunde gå lite tidigare från praktiken också, köpte en ansiktsmask och Oreos.

Men på vägen hem hände det igen. Jag gick längst med stora vägen och två män kom gående emot mig. Jag är medveten om att jag kan se ganska dum och frågande ut när jag går för mig själv och tänker. Märkte plötsligt att en av männen tittar på mig. Han tittar mig rakt i ögonen och bara ler med hela ansiktet. Aldrig i hela mitt liv har jag kännt av det fysiska som sker när man ler, som jag gjorde då. Mina kinder blev runda och letade sig uppåt mot ögonen som knep ihop sig och läpparna sträcktes ut över tandraderna. Och plötsligt hade mannen gått förbi mig.

När jag kom hem åt jag en supergod macka innan jag hoppade ner i ett jordgubsdoftande skummigt bad med hårinpackning och ansiktsmask.

Nu är det tända ljus, nagellack och Bob Marley som gäller.

"Everything's gonna be alright~"



En snygging som avslutning


Tack och hej
levande pastej (det lät lite creepy...)

Växa ifrån saker alltså.



Jag kommer kanske aldrig förstå det här med att bli för gammal för nåt. En del saker kan jag förstå, som klädstilar och att man tröttnar på bollhav lite fortare. Men saker som filmer och böcker jag är helt oförmögen att växa ifrån. Jag fattade till exempel aldrig varför plötsligt alla gillade Digimon och inte Pokémon längre, Pokémon var ju fortfarande lika bra för mig (sen kollade jag visserligen på Digimon och blev besatt av den också) även om en del säket gjorde det men inte vågade annat (hierarkin i skolan var inte att leka med).

Jag började tänka på det här för att jag för tillfället är inne i en stor Teenage Mutant Ninja Turtles obsession. Det har jag väl inte varit sen jag var... 5 kanske? Och inte ens då, det närmaste man kom nörderier på den tidén var att jag kunde kolla på exakt samma avsnitt flera gånger i veckan (vilket jag fortfarande kan gällande det mesta). Men nu är det verkligen så att jag tittar på serierna, filmerna läser om det etc (jag får ibland för mig att jag måste ha någon speciell form av aspergers eller nåt som gör att jag kan bli så inne i saker, men det är ju inte så att jag blir socialt handikappad... inte omedvetet i alla fall).

I alla fall..
Jag är (på riktigt!) inkapabel till att sluta gilla saker. Det går liksom bara inte. Hit räknar jag bara saker som jag  riktigt tyckte om. Ibland kollade man ju till exempel på saker man egentligen inte var så förtjust i (ja, jag har sett Teletubbies). Visserligen kan man ju nu för tiden även se och uppskatta konstverket bakom favoritboken eller bästa tv-serien och det kan ju få en att bli lite mer ödmjuk. Men för mig är det även oftast mer än vanlig nostalgi, det kan bli som det nu blev med Turtles, en besatthet. Håhå, jaja en nörd ända in i benen har jag alltid varit.

En del saker är ju visserligen så awesome att ingen kan sluta gilla det



Men en del saker förstår jag ändå förstår varför folk kallar för trash



Och även om jag gillar att snöa in mig på saker ibland (helst ska man såklart ha nån att snacka med) så är det ibland inte roligt att vara en fangirl och inte kunna släppa saker...



Att ha barnasinnet kvar är bra har jag hört, synd bara att jag inte vill ha några barn att dela det med (äh, screw it, dom skulle bara tycka jag var töntig i alla fall).


Tack och hej
Manipastej

(Off to watch some more TMNT hohohoho!)

Eftersom jag kan gå runt och gråta och ha ångest för att i nästa stund vifta bort mina i-landsproblem så skulle jag säja att jag är lite halvdeprimerad (thank god, för god självinsikt), eller allmänt bortskämd, kalla det var du vill.

Antagligen har jag blivit och varit så lycklig åren i Eksjö (lite ironiskt när jag haft mina värsta stunder där också) att jag trodde att livet bara skulle fortsätta uppåt.

Tja... så är det ju inte riktigt.

Gå från sambo till singel är något jag inte är beredd att göra igen på flera år kan jag säja. Att vara utan Linus är inte heller speciellt roligt, jag blir så fruktansvärt fäst vid katter. Praktiken är inte alls som jag föreställde mig (är dessutom helt värdelös och överflödig, faktum tyvärr). Jag hinner bara umgås med folk på helgerna, jag som helst vill umgås med någon varje dag. Efter sena dagar kommer jag bara hem och vill sova i några hundra år minst.

Samtidigt känner jag mig så som en fruktansvärt gräsligt outhärdligt bortskämd snorunge (vilket jag ju också är). Jag har praktikplats, jag har en jättebra bostad, jag har de flesta av mina vänner i närheten som vill träffa mig, jag har visserligen inget studiestöd än men jag har åtminstonde sparade pengar som jag klarar mig på.

Men vad ska man göra?

Le och fortsätt med det du gör. Det finns folk som har det så mycket värre och skulle göra allt för att vara i din sits. Samtidigt ska man inte trycka undan sina känslor, jag vet hur det gick förra gången.




Tack och hej
emopastej

Ibland blir man så trött på att människor inte kan tänka utanför sin lilla låda stor som ett mjölkpaket. Som när jag berättar att, - Ja, självklart tror jag på aliens! Plötsligt blir man uppfattad som knäpp och nördig. Helt otroligt att fördomar som uppkom på 80-talet fortfarande lever kvar (visserligen finns det betydligt äldre fördomar än så). Jag är ingen farmare från Texas som tror jag blivit uppstrålad av ett UFO som sedan blivit opererad för att bli nedsläppt på jorden igen. Och jag är ingen nörd som sitter framför min dator och snackar om konspirationsteorier som staten försöker mörklägga.

Och jag tror för guds skull inte att aliens behöver se ut såhär:


ET Phone hooome

Däremot förstår jag inte hur man inte kan tänka sig att det inte finns något intelligent liv i hela universum förutom jorden? Vi vet ju inte ens hur stort universum är, det vi tror nu är att det är oändligt. Vad finns det för chans att vi är ensamma? Vi upptäcker nya saker på våran jord varje dag, saker vi trott var helt omöjligt. Varför skulle någon annan sorts livsform i universum vara det? Det finns säkert sätt att leva på och livsformer som vi inte ens kan föreställa oss.

Människligheten lidar av special snowflake syndom.


Tack och hej
UFOpastej

Är lite insnöade på TMNT för tillfället och började läsa en väldigt känd fanserie, Mutant Ninja Turtles Gaiden. De första sidorna imponerade inte speciellt mycket (är inte alltid så förtjust i den lite äldre teckningsstilen när man inte alltid ser brödernas pupiler) men sedan började den bli mer och mer intressant och tillslut sitter jag och skriker och kvider och snyftar om vartannat. Det är den absolut bästa fanserie jag läst i hela mitt liv. Av det lilla jag läst av den skulle jag säja att jag tycker bättre om den än originalet (!).


Efter en fruktansvärt deprimerande incident (när de fortfarande är tonåringar) så glider bröderna ifrån varandra, fysiskt och emotionellt. 17 år senare dyker plötsligt en ny muterad sköldpadda upp som påstår att han har varit människa. Inför detta nya fenomen börjar sakta men säkert bröderna närma sig varandra igen. Men alla gamla ärr kommer även upp till ytan.


Det är mest massa angst angst angst och sånt älskar ju jag. Dessutom finns den bara på internet vilket betyder att de vågar ganska mycket, massa blod och våld, missbruk etc. Och jag älskar hur mörka våra muterade vänner blivit (psycho Donnie tex). T.o.m. de nya (host mangastereotypiskahost) karaktärerna känns i viss mån originella och man står ut dem dem. Och även stilen som i början kanske inte är den snyggast precis men som blir lite (lite) bättre med tiden är helt ok. Dessutom är den låååång!

LÄS DEN!

http://www.mntgaiden.com/en/

(P.S. Leonardo, min favorit, har inte dykt upp än men jag längtar så himla mycket efter det. Är för tillfället på kapitel 10 av 21 D.S.)

Tänk om jag inte alls gillar att sitta framför datorn. Tänk om jag inte gillar att kolla på film eller läsa böcker  eller rita, egentligen. Tänk om jag inte är så nördig som jag tror jag är och fortfarande gillar samma saker jag gillade när jag var 10. Tänk om jag egentligen brinner för att hjälpa människor. Tänk om jag gillar att träna, speciellt i grupp. Tänk om jag egentligen tycker att sarkasm är elakt...



BWAHAHAHAHA! FAT CHANCE!
(hey, nobody's perfect!)


Tack och hej
Nördpastej

(hade lolita på mig på praktiken idag och vi gick ut och åt thai-buffé)

Roliga nyheter då, köpte en blus på rean idag. Fick välja mellan storlek 36 eller 42 (yaaay, jag som har 38-40 i överdelar). Men 36 satt helt ok (42 var ett tält.... ett tält) men knapparna var de sämst sydda knapparna ever, en var redan borta, en hoppade av när jag kom hem och de andra hänger på en skör tråd (åh så rolig jag är). Fick lite reducerat pris för det i alla fall.

Har ju velat ha någonting som kan fungerar som subtitut för en "piratblus" eller så och här blev resultatet (fast jag orkade inte fixa andra strumpor eller skor).



Yargh, me ´hearties!



Jag och Conrad (efter Conrad Veidt som är så passande... död)


För övrigt ser min fb ut såhär, AND IT'LL NEVER CHANGE!




Tack och hej
piratpastej

(Bestämde mig för att börja centrera texten, det är ju så jag egentligen vill ha det, varför ljuger jag för mig sjääälv?)

Idag fick jag hem två head eating bows, en vit och en svart



Som ser ut ungefär såhär, för de mindre vetande


Först när jag satte på mig dem tänkte jag "Åh fy fan! Som om mitt huvud inte såg tillräckligt avlångt ut redan!". Nu har jag vant mig och tycker ganska bra om dom. Men på senare tiden har jag börja tänka i riktningar som stör mig lite. Nämligen att jag inte känner mig helt bekväm i att ha lolita på prakikplatsen. Inte det att jag sitter ner hela dan (empire waist it is) men att mina arbetskamrater ska tycka det är jobbigt att folk stirrar när man går ut och äter. De är inte mina vänner (än), de har inte bett om att umgås med mig. Och det finns folk som tycker det är jättejobbigt att bli uttittade.

Sen när började jag bry mig? Är det bra? Dåligt? Än så länge gör det inte så mycket eftersom det är vinter (ful vinterkappa ovanpå) men hur blir det sen? Håhåjaja, I-landsproblem, I haz them. Har börjat i alla fall mjukstartat med lolita på praktiken (brand t-shirt och svart kjol) och än så länge inga kommentarer (inte ens blickar, inte som jag märkte).


Tack och hej
Kawaiipastej

När livet är för skitit och golvet är så grå
Då tar jag till ett eget litet knep
En arg liten ramsa jag hittat på
Som handlar om det värsta jag vet!

Städa! Städa och gno
Nu har jag städat vinden och vill ta självmord
Städa! Städa och gno
En himmel så grå som Svinto

På morgonen när jag vaknar, drar upp min rullgardin
Då kanske dammet bara öser ner
Då nynnar jag på min egen melodi
Som handlar om det värsta jag vet!

Städa! Städa och gno
Nu har jag städat vinden och vill ta självmord
Städa! Städa och gno
En himmel så grå som Svinto

När Cilit Bangs starka ångor sänker mitt mod
Då har jag som en magisk hemlighet
En arg liten ramsa med såna ord
Som handlar om det värsta jag vet!

Städa! Städa och gno
Nu har jag städat vinden och vill ta självmord
Städa! Städa och gno
En himmel så grå som Svinto
Wooooow!
Städa! Städa och gno
Nu har jag städat vinden och vill ta självmord
Städa! Städa och gno
En himmel så grå som Svinto

Idag är det 2 dagar tills jag skulle flytta till Stockholm, hade precis köpt mitt mobila bredband och tänkte fortsätta packa. Kom på att jag borde kolla mailen eftersom det kanske skulle finnas instruktioner till vad jag skulle göra på praktiken. Öppnade gmail och såg att jag hade 2 mail. Ett var ifrån King Bee, ett stort animationsföretag i London. Jag bara gapade när jag läste det. 

Hi Charlotta,

We may have some unpaid work experience from home if you're interested on an animated series pitch we're working on?

It could be good for to add to your portfolio/get a good reference from an animation company - let me know if you'd like further information..

Best wishes,

Martyn


Min hjärna kunde inte ens registrera vad det var jag läste. Erbjöd dom mig praktikplats? Mig... lilla mig!? Ett av de största animationsföretagen i London. Jag rusade ner för trapporna och skrek på mamma och berättade allt. Jag var helt skakis, helt borta i lyckorus!

Nu har jag skickat ett iväg ett svar. Kollar bostad i London och drömmer mig bort. Och är fruktansvärt stolt över mig själv!

Jag klarade det. Jag visste väl att jag kunde!


Tack och hej
AWESOMEPASTEJ!!


(PS. sen kommer ju tvivlen såklart, de kanske menar i höst etc men i vilket fall så vill de ha mig! Det går räcka tills vidare. D.S.)

Ibland är man så förutsägbar. Jag har kollat lite på min mina berättelser (jag skriver ju också, som kanske inte alla vet) och allt allt allt jag skriver är antingen komedier eller superdeprimerandedraman/skräck. That's it. Inget emellan! Hur kommer nu detta sig? Varför skriver jag inga normala vardagsberättelser eller vad jag ska säja. Det gör jag, men om jag gör det måste jag blanda in någon mordhistoria eller massa humor.

När jag var liten och började skriva berättelser var det mest mordhistorier (hade en fin liten serie där som pågick i några år.. mellan jag var 7-11). Under tiden där kom Pokémon och då började jag skriva fanfics. Roliga fanfics. Extremt hysteriska flummiga fanfics. Eller så var det mord, fattigdom och elände (jag skrev väldigt många olika konstiga fanfics).

Och än idag har jag svårt att skriva nåt vanligt rent drama, det blir liksom... lite för lame. Det måste vara lite elände annars är det inte så intressant, det är också då man får fram mest intressanta karaktärer. Eller så ska syftet bara vara att underhålla på en komisk nivå (även om det känns som om jag håller på att förlora den gåvan).

Jag har en del filmidéer som är ganska "vanliga" men de flesta av dom är baserade på böcker eller så är det lite mord och sånt inblandat i alla fall.

Suck, mångsidig är jag då inte (eller tja, beroende på hur man ser det)


Tack och hej
ensidiga pastej