crookedcat

Lolita

Många som hör det ordet tänker nog på små flickor eller Nabokovs bok eller filmatiseringen av Kubrick. Men ett fåtal tänker på den japanska stilen som (konstigt nog) delar det namnet.

Lolita går ut på att tja, klä på sig och se ganska gammeldags ut. Kjolen ska vara puffig och inte alltför kort, det ska helst vara blus med spets och kanske band och kanske svarta mary janes skor och en rosett på huvudet. Och det är den absolut vackraste klädstilen i hela världen. Det finns massa olika genres inom lolita, bland annat gotisk, söt, klassisk, blodig eller, varför inte, pirat.

Att jag ens började med lolita känns ibland som ett skämt. När jag var liten (host, fram tills 14) så var jag en riktig pojkflicka som aldrig någonsin hade kjol. Jag gillade inte kläder och att handla byxor var något utav det värsta jag visste. Men jag har alltid haft en tendens att säja emot allt hela tiden, till och med mig själv. Det kanske var därför jag halkade in på lolita. Jag tror att jag först hörde det viskas om någon Mana (en känd artist och lolita) men det var inte fören på Uppcon06 (ett nördkonvent i Uppsala) som jag såg det på riktigt och uppfattade lite mer vad det var. Det var nämligen en ganska känd svensk lolita vid namn Anna (klädd i lila där uppe) som hade en lolitamodevisning och jag blev helt hänförd! Jag införskaffade ganska snart min första lolitaklänning, som jag inte visste då, inte alls levde upp till lolitastandarden.



Men jag lärde mig ändå tillslut reglerna och började införskaffa lite kläder. Men jag hade extremt svårt att börja klä mig i modet. Dels för att jag var så rädd att misslyckas lika mycket som jag hade gjort första gången, dels för att jag i princip inte hade råd med några ordentliga kläder, dels för att jag inte tycker jag var tillräckligt fin för att ha på mig såna vackra klänningar (sedan kom jag på att om jag nu ändå var så ful så kunde jag väl lika gärna vara ful i fina kläder).

Men desto mer jag läste på, desto mer min garderob förändrades och framför allt i takt med att min självförtroende växte lavinartat så skulle jag väl ändå påstå att jag gör en duglig lolita. Även om jag så fort jag lärt mig alla regler förkastade jag dem, ingen ska berätta för mig hur jag ska klä mig.

Även om jag i princip hållt på med lolita i 6 år så har jag absolut ingen stor garderob. Den består av 6 klänningar, en blus och en kjol och lite skor. Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 hade jag väldigt svårt att spara pengar och nu lever jag ju på studentkassa. Lolitakläder från dyrare märken (vilket är 95% av alla kläder jag vill ha, pga många olika anledningar) är väldigt väldigt dyrt och klänningar kan gå runt 3000:-, som dessutom måste skickas från Japan. Alltså köper jag alltid second hand och eftersom lolitastilen kommer från Japan så är kläderna ganska små i storlekarna vilket gör att jag kan inte ha så många plagg i alla fall (även om mina gigantiska höfter inte är ett problem längre)



Jag har också en sån fantastisk tur att alla lolitor jag träffat har varit supermega trevliga och snälla (även när jag failade riktigt hårt). Däremot så vet jag att den internationella lolitacommunityt inte är för människor med dåligt självförtroende. Folk snackar massa skit och kränker folk om vartannat. Jag har alltid velat bli medlem på egl (den största lolita communityn) men jag har helt enkelt inte vågat, folk kan verkligen bli helt galna av friheten på internet. Jag vill gärna ha lolitavänner men jag orkar inte bli kränkt för hur jag ser ut för det ska ingen annan lägga sig i.

(Här har ni bevis för all skit som folk skriver om varandra
http://community.livejournal.com/loli_secret)

Men jag är otroligt förtjust i stilen i vilket fall även om jag inte har på mig den så ofta. Lolita "lärde" mig att vara mer feminin och återuppväcka min illvilja för byxor (min kropp är gjord för klänningar) och fick mig att ändra på hela min syn på mode.



Tack och hej
Snygga grej